För några år sedan hade vi en äldre man med finskt påbrå boende hos oss på vårt stödboende i Stockholm. Han hade levt ett hårt liv och var ganska ärrad på livets höst. Utöver hjälp med en del boendestöd och myndighetskontakter så tyckte han om att göra utflykter. Favoritaktiviteten var att bada bastu.
Han var ofta offensiv med sleven och slängde ivrigt på fler skopor än behagligt. En gång när han ombads att ta det lite lugnt kastade han demonstrativt ytterligare en skopa vatten och sa: ”Kerta kiellon jälken”. Det betyder ”bara en gång till efter förbudet”, förklarade han. Tydligen är det ett vanligt uttryck i en finsk sauna.
Det uttrycket har satt sig hos oss, på fler än ett sätt. När en människa med stark egen vilja ombeds att sluta med något så uppstår ofta en instinktiv motvilja att lyssna. Det kan handla om att det är känsligt att bli tillsagd. Det kan handla om självkänsla och självrespekt - att du har en vilja att främst följa din egen röst och att det tar emot att lyssna in andra. Kanske handlar det om någon slags barnslig kvarleva att det är roligt att bryta lite regler ibland.
Alla som jobbar inom missbruksbehandling måste sätta upp ramar och regler. En stor fråga handlar om återfall. Är det tillåtet att ta återfall på ett HVB, ett stödboende eller öppenvården? Hur förhåller vi oss till det?
Ett fenomen som vi ofta sett genom åren är klienter som är motiverade och bestämda att bibehålla drogfrihet, men som återfaller på ett nästan irrationellt sätt. Det kan såklart finnas mängder av orsaker till återfallen, men ett perspektiv som vi vill lyfta är ”Kerta kiellon jälken”. En instinktiv känsla av att få bryta mot förbudet, bara en enda gång. Tyvärr är det inte alla som har förmågan att bara göra det EN gång till efter förbudet.
